Monthly Archives: september 2009

Publicerad: 2009-09-17    

Svar på Energimyndighetens remiss 2009, hållbarhetskriterier

Svar på Energimyndighetens remiss 2009, hållbarhetskriterier

By | remissvar | No Comments

UTKAST HÅLLBARHETSKRITERIER. FÖRSLAG PÅ IMPLEMENTERING I SVERIGE AV KRITERIER ENLIGT ”RED”.

SVENSKA TRÄDBRÄNSLEFÖRENINGEN  2009.09.17

Svenska Trädbränsleföreningen har haft mycket begränsad tid för att besvara remissen eftersom vi varit upplåsta i arbete med CENs mandat från EG-kommissionen om europeisk standard för hantering av REDs hållbarhetskriterir.
Vi måste därför koncentrera oss på de avsnitt som närmast berör våra medlemmars verksamhet. Våra medlemmar är de ca tjugo största producenterna och leverantörerna av trädbränsle i Sverige.

Så vitt vi känner till används för närvarande ingen trädråvara till kommersiell framställning i Sverige av de flytande och gasformiga biodrivmedel (och andra flytande biobränslen?) som hållbarhetskriterierna nu skall tillämpas på. Kommissionen är emellertid mycket angelägen om att få fart på andra generationens biodrivmedel och satsar mycket på denna utveckling där trädråvara är en viktig utgångspunkt. I december skall Kommissionen komma med förslag på eventuell utvidgning till andra användningsområden och det föreligger indikationer på att Kommissionen vill utvidga tillämpningen av kriterierna även på fasta bränslen till produktion av bl.a. värme och el. Eftersom dessa användningsområden är de viktigaste för våra medlemmar är Kommissionens ställningstagande i december av största vikt för oss.

Vi koncentrerar våra synpunkter till avsnitt 5 och 6 om implementeringen i Sverige men vill först framhålla vikten av vad som anges i uppdraget från regeringen till Energimyndigheten: En central utgångspunkt ska vara Sveriges förutsättningar att nå målen på ett kostnadseffektivt sätt. Målsättningen att minska regelbördan och de administrativa kostnaderna inte minst för små och medelstora företag skall beaktas.
Genom känslighetsanalys skall betydelsen av alternativ utformning av reglerna illustreras.

I det följande följer vi i stort dispositionen i avsnitt 5 och 6 om implementering i Sverige.

5.1.1
Här framhålls ånyo kravet på att minska regelbördan inte minst för små och medelstora företag. Till dessa kategorier hör ”primärproducenterna” det vill säga jord- och skogsbrukare samt de som köper och/eller driver ut energiråvaran, det vill säga våra medlemsföretag.

Vi vill här framhålla att av de drygt tio hållbarhetkriterierna (växthusgasutsläpp, naturskog, lagligt naturskydd, övriga reservat, naturlig gräsmark, ej naturlig gräsmark, våtmarker, kontinuerlig beskogning, gles beskogning, torvmark samt jordbrukshävd) så berör samtliga jord- och skogsbruk.  Alla utom det första berör dessutom enbart jord- och skogsbruket. Oavsett vem som bär ansvar för rapportering, verifiering, granskning etc. så måste de flesta uppgifterna som rör förhållanden ute i de brukade markerna –  och som krävs som underlag för bedömning och kontroll – således komma från det primära jord- och skogsbruket. Detta gäller inte minst de kritiska uppgifterna om förhållandena i januari 2008 samt i de flesta fall även uppgifter om var på fastigheterna som bioråvaran skördats (denna uppgift är avgörande för vilka av kriterierna som gäller i det aktuella fallet). Var man än väljer att lägga ansvaret för hantering och säkring av uppgifterna så är det alltså ändå från jord- och skogsbrukarna som de i stor utsträckning skall inhämtas och säkerställas. Den administrativa bördan blir därför oerhört stor på dessa småföretag och den blir knappast mindre i nästa led (våra medlemsföretag).

En del viktiga uppgifter kan i många fall enbart lämnas av jord- skogsbrukaren. Det kan som redan nämnts gälla brukningsformen i januari 2008 eller var på fastigheten som de självverksamma hämtat ett visst råvaruparti. Eftersom viktiga delar av erforderliga uppgifter sålunda kan fås enbart från brukarna går det inte att motivera en komplicerad kontrollhierarki i de följande leden (”det som kommer ut ur systemet blir inte bättre än det som matats in”). Det måste således i grunden finnas en tillit till de uppgifter som lämnas. Dokumentationshantering och kontrollhierarki så som de skisseras i förslagen är synnerligen kostsamma och följaktligen inte en kostnadseffektiv lösning.

På uppdrag av Kommissionen arbetar CEN/TC 383 med Europeisk standard för uppföljning av REDs hållbarhetskriterier. Arbetet präglas av system lämpliga för mer storskaliga flöden. På något sätt skall i arbetet framhållas att de föreslagna systemen inte kan tillämpas i småskaliga och lokala flöden. Det skulle leda till orimlig byråkrati och orimliga kostnader.
Det rör sig ännu bara om internt arbetsmaterial men det bör bli offentligt när det lämnas till nationella standardiseringsorgan m.fl. runt den 1 oktober. Materialet kommer att visa den otroliga omfattningen av den dokumentation som kommer att krävas för att uppfylla REDs krav bokstavstroget. Vilka lösningar som kan tänkas för småskalig och lokal verksamhet kommer sannolikt inte att utvecklas i CEN-projektet.

Vi ser här ett allvarligt problem: Många säger sig vilja värna om småskalig verksamhet (som Regeringen) men ingen tar itu med hur det skall ske. Mycket talar för att lokal användning av bioenergi kommer att ha goda klimat- och energisparegenskaper och vara konkurrenskraftig. Det vore därför mycket olyckligt om den stoppas på grund av regelbördan.

5.1.3

Energimyndigheten framhåller att i Sverige lagfästa förbud enligt REDs hållbarhetskriterier riskerar att resultera i inlåsningseffekter i den svenska markanvändningen. Vi instämmer i detta men vill samtidigt framhålla att vi riskerar inlåsningseffekter även vid andra lösningar.
Som alternativ till lagstadgade förbud föreslår utredarna att marknadens aktörer åläggs skyldigheter och ansvar att säkerställa att råvaran till bränslet producerats i enlighet med direktivets krav. Det ger ett starkt sektorsansvar liksom i övrigt i den svenska skogsnäringen. Detta är gott och väl bortsett från de kostnader för näringen som ”självkontrollen” drar med sig.

När statsmakterna slipper kostnaderna för kontrollapparaten är det rimligt att de i stället hjälper näringen med de lösningar som kan underlätta självkontrollen. En del av uppföljningen av kriterierna ställer höga krav på specialkompetenser. För att nå kostnadseffektivitet i sådant arbete krävs någon form av stordrift så att kompetenserna kan användas kostnadseffektivt. Här kan statsmakterna stötta näringen. (Se även vårt förslag på sista sidan.)
I detta sammanhang bör noteras att det är svenska staten som bär ansvar för att landet skall klara sina klimatpolitiska åtaganden.

5.2.1

Här återkommer frågan om kontrollfunktionen. Utredarna anger två möjliga lösningar: Myndighet beslutar om godkännande av inrapporterade förhållanden eller begär in aktörens bevis för att kriterierna är uppfyllda (det är inte helt lätt att se skillnaderna!).
Utredarna föreslår den senare lösningen vilket ökar arbetet med självkontroll och sänker statsmaktens kostnader.

5.3.1

Utredarna föreslår en ny Lag om hållbarhetskriterier innehållande kriterierna, vad som är hållbar energi, bestämmelser om rapportering och bestämmelser om vilka aktörer som är rapporteingsskyldiga. Vidare föreslås att en tillsynsmyndighet utses. Utredarna finner att Energimyndigheten är lämplig tillsynsmyndighet och att Skatteverket bör ha hand om frågorna kring RED-relaterade incitament typ skattelättnad. Vi utgår från att noll i koldioxidskatt på bioenergi inte är ett RED-relaterat incitament i form av skattelättnad utan en obefintlig skatt eftersom relevant skattegrund saknas.

6.2

Utredarna föreslår nu rapporteringsskyldighet för aktörer som:
– Levererat flytande eller gasformiga biodrivmedel till försäljningsställe för slutförbrukare.
– I näringsverksamhet använt flytande biobränsle till värme eller kyla
– Använt flytande biobränsle för elproduktion

Vidare föreslås att enskilda aktörer som använder de aktuella bränslena i näringsverksamhet inte behöver vara rapporteringsskyldiga. Vidare sägs att aktörer som åtnjuter skattebefrielse skall visa att de uppfyller kriterierna. Vi har inte hunnit sätta oss in i hur dessa förslag verkar och måste nu avstå från att kommentera dem. Förhoppningsvis kan de inledningsvis nämnda känslighetsanalyserna underlätta förståelsen för detta.

Utredarna noterar att kunskapen om huruvida hållbarhetskriterierna är uppfyllda normalt finns i början av produktionskedjan vilket vi reda framhållit och kommenterat vid 5.1.1.

Vi finner därför enligt tidigare att kontrollhierarkin med såväl godkända certifieringssystem som oberoende granskare är överambitiös och inte kostnadseffektiv. Om man inte litar på jord-/skogsbrukarnas och de ekonomiska operatörernas primära uppgifter så går det inte att komma vidare hur man än bygger ut kontrollapparaten.

Vi vill understryka vikten av det som sägs om vidare utredning om det är möjligt att rapporteringsskyldigheten undantas för aktörer som använt eller levererat en liten bränslemängd

6.6.3

Vi har redan nämnt att förslag till systemstandard som Kommissionen beställt kan finnas tillgänglig runt första oktober. Den kommer då att illustrera frågornas komplexitet om man inte anstränger sig till det yttersta för att förenkla uppföljningen.

En tanke bakom standarden är att man skall kunna följa den om man av olika anledningar inte vill ansluta sig till någon av de på marknaden etablerade certifieringssystemen.

6.8

Vi noterar med tillfredsställelse vad utredarna säger om att ackrediteringskravet för små aktörer kan innebära en stor kostnad vilket bör beaktas vid frågan om undantag från rapporteringsskyldighet.

6.10

Här nämns bl.a. att det behövs betydande stöd till aktörer.

Vi vill i det sammanhanget ta upp ett förslag till påtaglig hjälp för alla som kommer att vara involverade i kriterieuppföljningen såväl i näringslivet som i statsmakten:

Kriteriet 17.3 c ii  ”Icke naturlig gräsmark med stor biologisk mångfald

Vi uppfattar att gräsmarker/betesmarker som mer eller mindre tagits ur bruk på grund av dålig lönsamhet utgör Europas största resurs för att producera mer biomassa (tillsammans med dåligt utnyttjad skogsmark). För att uppnå både effektivt skydd och vård av de gräsmarker som kommer att definieras ha hög biologisk mångfald och ett effektivt utnyttjande av övriga gräsmarker är det angeläget att de marker som skall åtnjuta skydd får en tydlig och lättidentifierad avgränsning.

Standardiseringsarbetet vid CEN visar redan att det inte finns någon möjlighet för den enskilde brukaren att avgöra frågan. Troligen kommer inte heller kompetensen hos en genomsnittlig ackrediterad certifierare att klara detta. Det behövs sannolikt specialkompetens.

Här kan statsmakterna göra en kostnadseffektiv insats genom att med specialister låta inventera och detaljerat lägga in på kartor var Sveriges icke naturliga gräsmarker med hög biodiversitet är belägna. Eftersom det är situationen i januari 2008 som är utslagsgivande finns det ytterligare anledning att på ett högeffektivt sätt hjälpa näringslivet med denna detaljerade uttolkning av direktivets skrivning. (Definitionen skall presenteras av Kommissionen i december. Det finns alltså lite tid till förberedelser.)

En sådan av statsmakterna genomförd och bekostad åtgärd kan leda till både effektivt skydd och effektiv produktion. Utan tydlig praktisk vägledning riskera vi att kunskapsbrist och osäkerhet lägger en död hand över dessa marker som då sakta men säkert växer igen med ogräs, buskar och improduktiv skog. (Vi bifogar en engelsk text om detta som använts i vårt EU-arbete.)

Svenska Trädbränsleföreningen, 105 33 Stockholm. 08-7875904

Sven Hogfors
Styrelsens sekreterare och verkställande ledamot